Ett veckoslut som de alltid borde se ut

Lördag: Julklappsinköp, sedan lunch/fika med M (en ny M!) Väldigt lättpratad och energisk. Här var det hon som helt och hållet tog initiativet till kontakt, men det var mitt förslag att ses mitt i klapphandeln sådär. Hon har ett ben i alternativkultur och ett i den vanliga världen, lite så som jag ser mig själv. Jag vill inte välja sida. Jag är för strikt för att ge mig hän åt flummerier, men alldeles för rastlös för att bara umgås med torra akademiker. När ska jag själv begripa och kunna sätta ord på vem jag egentligen är. Jag gillar både högt och lågt om jag själv får styra, men jag slår direkt bakut när jag sätts i en situation där jag förnimmer att ett visst beteende förväntas. Är jag en rebell? Inte synbart. Har jag destruktiva drag? – Definitivt, jag dras till untergangsverhalten.
Nog om mig. Hennes röst är väldigt gullig och hon är full av förslag och idéer, inte direkt som den andra lilla M. Vilket osökt för mig in på att jag imorgon skall på dejt med henne. Jag trodde inte hon skulle ringa upp. Hon är mer svår att sätta fingret på, men hon hörde ju av sig och ville ses förra helgen även om det var mitt i natten. Som jag kanske skrivit känns det som hon har en svart klump i sig. Tänk om jag kan ta tag i henne och skaka fram den där klumpen imorgon…
Anywayz den nya M gjorde saker och ting lätt för mig. Många gemensamma kontakter och inga obekväma tystnader. Jag hade föresatt mig att ta mycket på henne och det kändes inte rätt när vi satt och pratade, men vi höll hand sen när vi tog en promenad från fiket. Kanske skulle jag hållt kvar henne och kysst henne, men kramen vi gav varandra när vi skildes åt var ärlig och våra ögon möttes och glittrade så jag ser ingen anledning att grubbla över vad som mer kunde skett. Hon försökte putta omkull mig mentalt några gånger under tiden när hon berättade om att hon skulle på en dejt/om hennes ex/om en annan kille som är intresserad, men jag fäste ingen större notis vid det där. Ska det bli svårt att välja nu? Lyxproblem. Föresats för imorgon: Mycket kroppskontakt och en tydlig avsiktsförklaring ihop med en kyss kanske? J

Skygglappar

Jag var på en fest i fredags. Det var en bra blandning människor. D.v.s. inte en jättebred blandning utan en bra blandning av guys n dolls ur rätt segment. Fast det dök upp två, tre solklara situationer när en tjej visade intresse så var det som att action-delen av hjärnan inte ville kicka in. Det var inte så att jag förstod i efterhand att de var intresserade, det var det alldeles för uppenbart för. Det var mer som att förnuft och handling inte ville komma överens. De såg bra ut och var inte för berusade, men jag svarade bara torrt på deras frågor tills situationen försvann – två gånger! Jag skulle kunna skylla allt på att jag tänker lite på M fortfarande, fast vi tog en lunchdejt och hon verkade oengagerad som tusan som jag skrev i förra inlägget. Jag känner ingen stor ånger, jag måste faktiskt inte tvångsmässigt ha alla i säng, men jag är förvånad över min reaktion, eller rättare sagt brist på reaktion. Festen som jag var på var bara ett stenkast hemifrån dessutom. När jag gick följde den ena nästan med mig ut i farstun t. o. m.

Dejter dödar

Vad dum jag känner mig nu såhär efteråt. Jag gick på en lunchdate med M idag. Hon var i tid och var på bra humör och gav mig en kram, men på restaurangen flackade hon med blicken och petade i maten, vilket inte är så konstigt med tanke på hur liten hon är och hur mycket mat det var på tallriken, men ändå. Hon skrattade åt det jag berättade, men det kändes som jag fick dra samtalet framåt, som att hon hade tankarna på annat håll. Hon undvek inte min blick, men försökte inte hålla den kvar heller. Vi tog en promenad och pratade lite mer. Jag hade en dålig känsla i magen efter maten och kanske borde jag tagit henne i hand eller krokat arm med henne, men jag rörde henne på andra sätt som när vi gick in i varann eller när jag fick henne att skratta till. När vi skildes åt vid hennes hållplats blev det så som det inte fick bli, en kram, med vantarna på. Hon log och sa att vi får höras någon gång. Det där någon gång gjorde mig såå besviken. Nu känns det helt dödfött. Tankarna kommer på om små saker kunnat göra det annorlunda. Om jag hade tagit av mig handskarna, fattat hennes händer och kysst henne. Fast bara tanken på att hon vänt kinden till vid kyssen hade nästan varit värre för det fanns ingen spänning i situationen som talade för att det skulle slutat bra på det sättet heller, men då hade jag varit ärlig med vad jag ville även om jag bevisat att jag inte var lyhörd för hur hon kände det. Så här står man och är lyhörd. En lyhörd mes.

Mmmumsiga M

Hur ska jag kunna dra ner på mitt drickande när jag tycks lyckas bäst när jag är så full att jag inte vet åt vilket håll hem är nästan. Lilla M som jag åtrått länge nu fanns helt plötsligt i samma taxi som mig på väg hem utan att jag egentligen minns att vi ens träffades. Hon är precis så fin som jag föreställde mig henne. Hennes fina ögon, hennes röst och söta kommentarer. Jag har inte känt så för någon på hela året. Hoppas hon vill ses mer och inte bara spelade trevlig när hon sa att hon hade det mysigt och gillade mig.  Hon bad faktiskt om att få bli serverad frukost, vilket enligt självutnämnda experter betyder att hon trivdes. Hon såg så förhäxat mysig ut när hon gick iväg, påpälsad i sina fint mönstrade kläder och vinkade hejdå att jag egentligen ville rycka in henne i hallen igen och lägga en matta av kyssar över henne. Äsch vad är det jag skriver, det verkar nästan som jag känner något för henne. Usch vad man kan göra illa sig när man verkligen, verkligen vill ha någon.

Nya intryck

Jag var i Lettlands huvudstad Riga över helgen. Mycket mysig stadskärna med mycket karaktär. Lite väst lite öst i en bra blandning. Stort utbud i affärerna, historia i varje gathörn och, vänliga lågmälda människor i de flesta fall. Jag träffade Bēate, 21 årig smyckedesigner, filmstudent, konstälskare, litteraturälskare som bodde 20 m från stadens mest kända kyrka och som sa när jag frågade om hon rökte:

- Yeah! I’m a passionate smoker!

Sättet hon sa det på var med sådan inlevelse och helt befriat från varje form av upproriskhet som man förväntar sig av någon som njuter av något som samhället beslutat sig för att sopa under mattan. Nästan direkt när vi möttes förstod jag att här var någon man kunde ha riktigt riktigt roligt ihop med. Hon hade ett väldigt charmigt sätt att prata och föra sig, hon var full av idéer intryck och upplevelser hon ville dela med sig av och hela tiden var hon sprudlande glad och energisk.

Hon lurade mig verkligen genom att slänga med sitt hår konstant hela tiden när vi pratade, men detta var en väldigt världsvan ung dam som subtilt, men tydligt gav mig tecken på att det inte skulle bli något mer än flörtighet mellan oss, och det är kanske även därför jag är så imponerad och uppfriskad av att få ha träffat henne.

Många tjejer som skulle känt att de var tvungna att låta en kille få veta att deras intresse inte låg på samma nivå också i samma stund skulle fimpat allt kul de haft tillsammans fram till dess och kanske börjat ägna sina blickar åt andra personer istället, men inte Bēate, hon ville aldrig sluta festa med mig och hon gav mig sin fullständiga uppmärksamhet hela kvällen och vi dansade fyllesalsa efter ett glas absint. Klockan var efter sju när jag väl var hemma i säng, vilket på samma gång är en komplimang till mig själv såklart eftersom jag är en så fin och uppmärksam person som lade märke till och respekterade hennes val utan att låta partykänslan försvinna.

Vi drog runt till säkert sex sju barer under kvällen och vi var bra i hammaren båda två. Hon tappade sitt fina armband ner i en gatubrunn och vi började gnabbas så jag bestämde mig för att gå hem och sova, men hon ringde tillbaka mig för hon tyckte jag skulle sova hos henne i alla fall. En galen kväll med en underbar tjej som fullkomligt ritar om kartan för vad som ska kallas charmig och galen. Hon lärde mig älska letternas lite släpiga, vidöppna vokaler ihop med korta, vassa konsonanter, mycket speciell och fin dialekt.

Es Ilgojos pēc tevis!

Låg fas

Jag välte ner min rakapparat så den åkte in under badkaret när jag städade. När jag lade mig ner för att se var den hamnat fick jag syn på ett svart plastpärlhalsband. Det tillhörde någon jag tyckte mycket om, som inte finns hos mig längre. Jag blev både glad och lite ledsen på samma gång. Det var kanske ett sånt där Amelie-ögonblick. Ni vet när hon hittar den lilla asken som en liten pojke gömt som startar hennes uppdrag. Kanske någon bara säger att det är ett tecken på att jag inte städar tillräckligt ofta, men det vore mer tillfredsställande om det hade en djupare betydelse.

Gårdagskvällen bjöd på en del skratt och roliga minnen, men jag kände mig rätt urlakad, gick bara omkring och sökte uppmärksamhet överallt kändes det som fast det inte ska behövas. Jag är rolig att lära känna, rolig att prata med och jag kysser bra som grädde på moset, men igår var det bara korsade armar och stelt prat var jag än visade mig, mystiskt.

Broder Daniel

Någon gång måste ju bli den första. Alltså jag har ju känt till ungefär vad de är för band och vilken typ av fans de har, men eftersom jag faktiskt börjat uppskatta popmusik, även sådan med gitarrer så tänkte jag att ikväll kanske man ska göra slag i saken och lyssna in sig lite på dem så man verkligen vet vad man talar om. Särskilt som de planerar en hyllningskonsert till sin bortgångne bandmedlem i sommar på Way Out West. Eftersom jag är en sucker för sådana initiativ just nu p g a personliga skäl som jag inte tar upp här laddade jag som sagt hem.

Nu har jag lyssnat och jag begriper ärligt talat inte vad allt ståhej handlar om. Visst det finns melodier, det finns energi, men inblandat i allt detta finns p   e   n   i   b   e   l   t    usel svenglish. Dessutom otydligt sjunget och grötigt nermixat. Alla sjunger i munnen på varandra i vissa refrängpartier och det låter som om en instrumentalskiva spelas på en efterfest och alla skrålar med. Kort sagt, jag hör inget som når över fritidsgårdsnivå som helhet även om musiken och melodierna som sagt absolut håller klass.

I samma veva får jag hem lite Håkan Hellström. Killen sjunger ju ut, han berättar, han förmedlar, han målar med rösten. Visst han förlorar varje Singstar-tävling, men en röst bär så mycket annan information än bara toner.

Litet land

Bara för att min kompis fick för sig att dra bort en lös tråd som hängde från en ung tjej som satt framför på bussen och började prata med henne upptäckte jag en oerhört slumpartad koppling. Hon säger att hon är från Norrland och jag frågar om hon är från X-ort i norrland som är den första som dyker upp i huvudet, men dock inte någon stor ort. Tvärtom en riktigt, riktigt liten ort som jag inte hade vetat existerade om det inte var för att jag sprang ihop med två vilda 16-åringar på en festival i närheten för lite drygt två år sedan.

Dra på trissor om hon på bussen inte är från precis den här lilla byn. Efter ett tag inser jag att hon nog är jämngammal med fröken S som jag träffat. Jag frågar om alla känner alla där och hon nickar. När jag nämner hennes efternamn ser hon dock tveksam ut och säger ett förnamn som jag inte känner igen, men när jag säger hela hennes namn skiner hon upp.

- Jasså hooon? Ja hon och jag går i samma dansklass.

Helt otrolig slump faktiskt. Jag såg en YouTubefilm nyligen om två streakers som hittade varandra av en slump och blev kära, detta är nästan i samma klass tycker jag.

Pinsamt beteende

 Jag fick just uppleva pinsamt beteende. Satt i baren när jag fick syn på en tjej som fotograferat mig och min kompis på en festival för något år sedan och säger hej och påminner henne om händelsen. Hon är rejält dragen och kastar sig in mot mig och säger nästan ögonblickligen:

- Du kan inte du bjuda mig och min kompis på något gott att dricka. Kolla! hon är jättefin,

säger hon och pekar på sin längre, men säkert yngre kompis som stoltserar med en stor urringning. Kompisen är dock nyktrare och fattar galoppen direkt, när jag säger

- Nej, men det var kul att se dig.

Två gånger efter varandra som man bemöter en försäljare med ett inövat argument för att inte behöva komma på anledningar till varför man inte vill ha deras varor.

- Men hallå, du behöver inte köpa nåt dyyyrt. Du kan bara köpa en öl eller något,

 fortsätter människan.

- Nej du behöver inte mer nu ändå, men det var kul att ses,

säger jag. Hennes kompis håller på att sjunka genom jorden.

- R kooom nu, vi går härifrååån nuuu. Nej säger jag kom nu.

Gud hjälpe. I efterhand borde jag bett henne pröva på Avenyn istället, där kan hon nog hitta en sugar daddy, eller snarare en sugar-tönt med orimliga förhoppningar om att få hem en rock’n roll-brud med tuppkam efter att ha bjussat på några alkoläsk.

Hållplatsfyndet

Började snacka med en brunett med fint, utsläppt axellångt hår från Uppsalatrakten som satt och väntade på bussen. Hon var glad och lätt att prata med. Hon var mer snygg och stilig än bara söt, med blanka högklackade skor, glittriga strumpbyxor, svart trenchcoat och runda silverörhängen – prydlig och mainstream men inte tacky.

Omedelbar attraktion är underbart. Det är ju så naturen har fixat det och det är så det skall vara. Inte massa funderande och tänkande, bara en känsla av att ett stort JA formas i magen.

Det var ett fem i tre ragg så att säga och jag tog hennes nummer, men tyvärr brukar situationen då man bytte nummer i så här dags göra att kontakten tappar luften väldigt fort. Hon tog mig på sängen och frågade om jag inte skulle med ändå när hennes buss kom. Det är nog rekordfort, åtminstone utanför krogen, 10 minuters småprat och sen rakt på sak.

Myten om kvinnor som initiativlösa är just en myt, även om det kräver en snabb interaktion från killens sida för att inte dra för mycket uppmärksamhet till sig. Jag behövde inget så badly och det hade verkat lite väl lamt att bara hänga med nån på en buss mot okänt mål. Tänk om känslan hade stendött på vägen, hur kul hade det varit.

Det var verkligen på G, men på rätt lösa grunder så, nä jag ångrar inte att jag sa nej tack. Vi skickade i alla fall godnatt SMS. Den här får jag ta tag i.