Broder Daniel

Någon gång måste ju bli den första. Alltså jag har ju känt till ungefär vad de är för band och vilken typ av fans de har, men eftersom jag faktiskt börjat uppskatta popmusik, även sådan med gitarrer så tänkte jag att ikväll kanske man ska göra slag i saken och lyssna in sig lite på dem så man verkligen vet vad man talar om. Särskilt som de planerar en hyllningskonsert till sin bortgångne bandmedlem i sommar på Way Out West. Eftersom jag är en sucker för sådana initiativ just nu p g a personliga skäl som jag inte tar upp här laddade jag som sagt hem.

Nu har jag lyssnat och jag begriper ärligt talat inte vad allt ståhej handlar om. Visst det finns melodier, det finns energi, men inblandat i allt detta finns p   e   n   i   b   e   l   t    usel svenglish. Dessutom otydligt sjunget och grötigt nermixat. Alla sjunger i munnen på varandra i vissa refrängpartier och det låter som om en instrumentalskiva spelas på en efterfest och alla skrålar med. Kort sagt, jag hör inget som når över fritidsgårdsnivå som helhet även om musiken och melodierna som sagt absolut håller klass.

I samma veva får jag hem lite Håkan Hellström. Killen sjunger ju ut, han berättar, han förmedlar, han målar med rösten. Visst han förlorar varje Singstar-tävling, men en röst bär så mycket annan information än bara toner.