Dejter dödar

Vad dum jag känner mig nu såhär efteråt. Jag gick på en lunchdate med M idag. Hon var i tid och var på bra humör och gav mig en kram, men på restaurangen flackade hon med blicken och petade i maten, vilket inte är så konstigt med tanke på hur liten hon är och hur mycket mat det var på tallriken, men ändå. Hon skrattade åt det jag berättade, men det kändes som jag fick dra samtalet framåt, som att hon hade tankarna på annat håll. Hon undvek inte min blick, men försökte inte hålla den kvar heller. Vi tog en promenad och pratade lite mer. Jag hade en dålig känsla i magen efter maten och kanske borde jag tagit henne i hand eller krokat arm med henne, men jag rörde henne på andra sätt som när vi gick in i varann eller när jag fick henne att skratta till. När vi skildes åt vid hennes hållplats blev det så som det inte fick bli, en kram, med vantarna på. Hon log och sa att vi får höras någon gång. Det där någon gång gjorde mig såå besviken. Nu känns det helt dödfött. Tankarna kommer på om små saker kunnat göra det annorlunda. Om jag hade tagit av mig handskarna, fattat hennes händer och kysst henne. Fast bara tanken på att hon vänt kinden till vid kyssen hade nästan varit värre för det fanns ingen spänning i situationen som talade för att det skulle slutat bra på det sättet heller, men då hade jag varit ärlig med vad jag ville även om jag bevisat att jag inte var lyhörd för hur hon kände det. Så här står man och är lyhörd. En lyhörd mes.